Föreläsning som får än att vakna
Hoho, här var det länge sen..
Har varit på en helt fantastisk föreläsning av Jana Söderberg om att stärka barns självkänsla.. Gick klockrent in i hjärtat! För att kunna hjälpa någon annan måste man hjälpa sig själv först.. Blicka framåt, du tar själv ansvar för din framtid. Lär dig av det som varit men var inget offer. Stå upp för dig själv!
En sak som träffade mig hårt var när hon frågade om vi upplevde att tiden gick fort? Mycket fortare än när vi var små? För mig är det verkligen så. De senaste åren har bara sprungit förbi medan jag knappt minns vad jag gjort. Ibland undrar jag om jag har gjort något överhuvudtaget eller om jag legat i ide. Det vet jag förståss att jag inte har, men fenomenet är faccinerande (och skrämmande!). Det Jana menade var iaf att när man aldrig stannar upp i det man gör här och nu kan hjärnan inte skapa några minnen. Man stänger av och upplever då att tiden rusar iväg eftersom vi inte har några minnen. Sådana småsaker som vad vi åt för frukost kan vara spårlöst borta. För när vi äter frukost är tankarna på dagens första möte, när vi läser godnattsaga är tankarna på morgondagens planering osv. Att handla middag i affären kan kännas som att bestiga ett berg, en öändlig ansträngning. Mycket stämmer så himla bra in på mig. Jag har enormt svårt att leva här och nu, i stunden. Jag är alltid ett steg längre fram, alltid i prestation, alltid i tävling. Intressant är också det här med hur man är född i syskonskaran. Att vi förstfödda alltid får beröm och lär oss endast duga i prestation tror jag massor på. Vi får höra hur duktiga vi är som vänder på oss, lär oss gå, får tänder osv. Allt det där som är nytt med första barnet. Självklart blir de senare barnen lika älskade, men då är inget nytt längre och de får mer beröm för deras inre kvaliteér som ger dem självkänsla och trygghet. Well, utan att bli långdragen, mycket att begrunda!
Förhoppningsvis är jag tillbaka nu eller så var det bara ett plötsligt kli i fingrarna. Det återstår att se.. Puss på er finaste!
Har varit på en helt fantastisk föreläsning av Jana Söderberg om att stärka barns självkänsla.. Gick klockrent in i hjärtat! För att kunna hjälpa någon annan måste man hjälpa sig själv först.. Blicka framåt, du tar själv ansvar för din framtid. Lär dig av det som varit men var inget offer. Stå upp för dig själv!
En sak som träffade mig hårt var när hon frågade om vi upplevde att tiden gick fort? Mycket fortare än när vi var små? För mig är det verkligen så. De senaste åren har bara sprungit förbi medan jag knappt minns vad jag gjort. Ibland undrar jag om jag har gjort något överhuvudtaget eller om jag legat i ide. Det vet jag förståss att jag inte har, men fenomenet är faccinerande (och skrämmande!). Det Jana menade var iaf att när man aldrig stannar upp i det man gör här och nu kan hjärnan inte skapa några minnen. Man stänger av och upplever då att tiden rusar iväg eftersom vi inte har några minnen. Sådana småsaker som vad vi åt för frukost kan vara spårlöst borta. För när vi äter frukost är tankarna på dagens första möte, när vi läser godnattsaga är tankarna på morgondagens planering osv. Att handla middag i affären kan kännas som att bestiga ett berg, en öändlig ansträngning. Mycket stämmer så himla bra in på mig. Jag har enormt svårt att leva här och nu, i stunden. Jag är alltid ett steg längre fram, alltid i prestation, alltid i tävling. Intressant är också det här med hur man är född i syskonskaran. Att vi förstfödda alltid får beröm och lär oss endast duga i prestation tror jag massor på. Vi får höra hur duktiga vi är som vänder på oss, lär oss gå, får tänder osv. Allt det där som är nytt med första barnet. Självklart blir de senare barnen lika älskade, men då är inget nytt längre och de får mer beröm för deras inre kvaliteér som ger dem självkänsla och trygghet. Well, utan att bli långdragen, mycket att begrunda!
Förhoppningsvis är jag tillbaka nu eller så var det bara ett plötsligt kli i fingrarna. Det återstår att se.. Puss på er finaste!
