Den där meningen
Önskar ibland att jag var född någon annanstans. I en annan stad, land, kropp och sinne. Önskar jag hade den där naiviteten, den rosaskimrande, som jag kan se bland vissa. Den har jag stundtals föraktat för att nu önska att jag hade den. Jag önskar jag såg mig som ett avelssto, en sådan som anser meningen med livet är att skaffa en drös med små och en karl på köpet. Som är nöjd och glad, glad och nöjd. Framförallt nöjd. Meningen med livet söks, och så mycket lättare att veta vad meningen är. Då är iaf en sak struken på listan över funderingar. Jag önskar ett sinne likt Sulans nya klänning, en hjärna av bomull och ett hjärta som bara värmer och aldrig blöder. Inte ens för de svaga, inte för de sårade, inte för de som har det svårt. Jag vill bara se blommor i gräs, sol och rosa skimmer. Och i morgon kommer jag läsa det här och undra vad fan det är jag svamlar om. Sedan börjar det om. Kanske det är det som är meningen?
