Sweetprincesss

Nu börjar jag tycka lite sådär hiskligt synd om mig själv. Det kommer krypandes i takt med att armen inte går att lyfta. Att det kliar inuti muskeln är problematiskt när känseln i skulderbladet är putsväck. Snart kanske jag går den där baklängesmarchen eller utecklar tryne snart, vem vet. Hur som så kanske det inte vart så mycket till diskussion i förra inlägget insåg jag senare. Så nu kommer åtminstone min motivation till varför jag ens tänkte tanken på att plåga mig så här. Och det är följande: Med något övermänskligt immunförsvar så är jag knappast rädd för mig egen del. Att bli sjuk då, förlamad i en arm verkar då sjukt obehagligt. Däremot så har man, enligt mig, ett enormt ansvar när man har valt ett yrke med svårt multisjuka äldre människor. DÄRFÖR och inte på grund av något annat har jag vaccinerat mig. Därför att jag inte skulle kunna leva med att ha smittat någon som inte får bli sjuk. Därför att jag är människa helt enkelt och inte ens i närheten så hård som vissa tror.
Nu skulle jag gärna bli lite klappad på pannan, dricka Te i soffan och få en filt om mig. För det är synd om mig, hör ni det??

Och ja. Jag tittar på idol ensam om nu någon skulle undra det också. Calle får det att pirra i de nedre regionerna och är en självklar vinnare. Men allvarligt. Vad är det för fel på dem som skriver vinnarlåtarna? Har dem överdoserat vaccinet?