Sweetprincesss

Så.. vem är då jag?
Föddes och tillbringade mina 13 första år i Sundbyberg. Det förklarar resten.. Nejdå, eller?
Fram till att jag var ungefär 7 år levde jag ensam med min unga mamma i symbios. Det var vi mot världen. Eller något. Hade en enormt närvarande mormor som var (och är) min skyddsängel. Spenderade en massa tid med henne och hon var en enorm trygghet. Min tredje trygghet var min kontaktfamilj som jag var mycket hos. Där fick jag ana hur en familj har det, på gott ont för mig att veta kanske. Med dem fick jag resa, åka skidor och busa runt i villan. När jag var då runt 7 så träffade hon min lillebrors pappa och vi flyttade till större lya, fortfarande i Sundbyberg. När jag var 9 kom Jonny. Mitt blonda yrväder, med energi för ett helt dagis, och som la mycket av den energin på att reta gallfeber på mig. Jag ville bara bli vuxen. Vuxen vuxen vuxen.
Sommaren mellan 13 och 14 år så flyttade vi till villa i Råcksta. Långt till kompisar, långt till skola, isolering.
Här någonstans började den svarta tonåren. Det är en tid jag mest av allt vill glömma och aldrig återuppleva. Det hände enormt mycket privat plus det vanliga tonårssvallet vi alla upplever. Det var mycket svarta tankar, soc och mycket annat jag låter vara oskrivet... Gymnasiet tillbringades i Thorildsplan och första jobbet en vecka efter studenten blev häktet. Strax efter det kunde jag flytta hemifrån och gjorde det. Flyttade runt, var sambo en kortare tid och hamnade till slut i min älskade bostadsrätt där jag för första gången landade. Och var trygg, på riktigt. Mycket blev bättre med det mesta. Efter 4 år på häktet hade jag fått nog av den mentala understimuleringen och började plugga till sjuksyrra. Att jag började plugga kommer jag aldrig ångra, däremot kanske valet. Men- det finns fler vägar att gå!

Så. Nu när jag läser det här så vart det någon form av uppväxtstory istället. Det är svårt att vara privat...